Aaaajjj! Valpen biter mig!

 

Valpar är underbara! Mjuka och ulliga och keliga och gosiga...nästan överallt. Helt plötsligt inser man att valpar har vassa tänder. När dessa tänderna sitter fastnaglade i din hand eller näsa är det lätt att hålla sig för skratt. Valpelände! Mig biter du minsann inte en gång till, jag ska nog lära dig...

 

Undersöker med munnen

 

Men vänta nu lite!

 

En valp biter inte för att den är elak, eller menar att göra dig illa. Det är helt enkelt en naturlig och nödvändig del i valpens utveckling att använda munnen för att undersöka saker. Hur ska man annars kunna ta reda på hur världen fungerar? Valpen vet inte hur hårt den kan undersöka innan det gör ont, den är helt omedveten om sina vassa tänder.

 

En valp har en inbyggd drift att tugga och bita på saker, inklusive oss. För att få utlopp för denna driften på ett vettigt sätt behöver den tuggleksaker, som tygben eller tuggisar i råhud. Ha gärna en leksak beredd vid de tillfällen som du vet att valpen brukar bli upphetsad, så att du kan avleda betten från dina händer till leksaken. Speciellt retrieverraserna blir olyckliga om de inte får använda munnen, det är ju det de är avlade för att göra.

 

Bithämningar

 

Det är också med hjälp av att bita som valpen lär sig en livsnödvändighet för hundar: bithämningar. En fullvuxen schäfer kan krossa ben mellan käkarna som det behövs 2500 kilos tryck för att krossa med maskin. Om inte vuxna hundar hade haft inlärda bithämningar, dvs mentala spärrar mot att bita andra hundar med full kraft, hade de aldrig kunnat leva i flock. Detta börjar valpen lära sig redan i syskonflocken när den bara är någon vecka gammal. Syskonen leker och tumlar runt, och när någon tar i för hårt möts detta antingen av ett valpskrik eller av en ilsken motattack. På så sätt lär valparna sig att inte ta i för hårt.

 

När vi får hem valpen är den inte färdigtränad, utan behöver fortsätta lära sig var gränsen går mellan hålla och bita. Vanligtvis är bithämningen redan grundad, men när valpen blir glad och upphetsad t ex under lek, tar den gärna i sin iver i lite för hårt. Händerna är vanligast, men vissa mindre hundar (speciellt terrierraser) har som specialitet att hoppa upp och bitas i näsan.

 

Hur ska vi inte bete oss?

 

Valpar har ett kort minne och ett pyttelitet koncentrationsspann. Tio sekunder efter att den har bitit är det redan glömt, och valpen är på väg mot nya äventyr. Därför är det viktigt att inte vara långsint! Om man t ex bestraffar sin valp med att “dominera” den att ligga plats kommer den inte att förstå varför man är arg, den har redan glömt vad som hände.

 

Valpen biter oftast i en leksituation när ni båda har roligt och den är upphetsad. Att ge den en smäll med handen kan uppfattas som en del av leken och göra valpen än mer okontrollerad. Om man då svarar med att bli arg och skälla och slå, lär man effektivt sin valp att vara rädd för händer och i värsta fall att försvara sig.

 

Hur kan vi göra istället?

 

För att förenkla för valpen att förstå var gränsen går är det viktigt att vi reagerar på rätt sätt. Vår naturliga reaktion, att dra åt oss handen, gör ofta valpen mer upphetsad eftersom den tror att det är en ny och rolig lek. Jag har med framgång använt två olika sätt att visa hunden att den biter för hårt, beroende på vilken typ av hund det rör sig om.

 

På min Jack Russel terrier använde jag följande metod: jag undertryckte reflexen att dra åt mig handen när hon bet. Istället gjorde jag tvärt om, tog lugnt tag om hennes underkäke och “låste fast” henne i någon sekund. Så fort jag hade släppt kunde leken fortsätta, lite lugnare. En liten överaktiv råttehund upplevde det som väldigt obehagligt att helt plötsligt sitta fast i mattes hand, och lärde sig snabbt var gränsen gick. Träningen blev extra effektiv eftersom tillrättavisningen kom exakt när min hand var i hennes mun. Sedan kunde vi fortsätta leka direkt, för att belöna rätt beteende: att inte bita.

 

Min nästa hund var en blandras som tyckte att det var praktiskt när jag höll fast käken, då kunde hon fortsätta tugga på min hand i lugn och ro. Jag hämtade inspiration från syskonflocken: när hon blev upphetsad och tog i för hårt så skrek jag till, högt och gällt, och vände mig sedan bort, leken var slut. Efter några sekunder vände jag mig tillbaka till henne igen. Lilla Mårran var olycklig och lite skrämd över min reaktion, och jag förstärkte medvetet hennes känsla av att ha gjort fel genom att ömka både henne och min stackars “skadade” hand. Vi kelade lite och handen vaknade gradvis till liv under hennes energiska slickningar och vi kunde fortsätta leka. Det tog inte mer än tre skrik för att få bort bitningarna helt och hållet.

 

Fördelarna

 

Om man använder någon av dessa metoderna tillrättavisar man valpen effektivt utan att bli arg på den. Det är helt enkelt en fråga om att ett visst beteende (bita i handen) får en viss konsekvens ( käken “fastnar”, lekkamraten “skadar sig“ och skriker till). På så sätt äventyrar man inte valpens förtroende, och riskerar inte att den kopplar ihop händer med obehag. Tillrättavisningen kommer också vid exakt rätt tillfälle, dvs när valpens tänder sitter i handen, istället för en smäll på nosen som oftast kommer när valpen faktiskt redan har släppt.

 

Det är viktigt att man leker vidare efter tillrättavisningen, så att valpen får en chans att göra rätt och bli belönad med lek och kel.

 

Till sist

 

Gör inte en höna av en fjäder. Att bita och smaka och prova saker med munnen är naturligt för valpar, inte för vuxna hundar som vet vad som är vad här i världen. I stort sett oavsett vad vi gör så kommer bitandet att minska i takt med att hunden blir äldre. Valpen kommer också att tappa sina vassa mjölktänder och få betydligt trubbigare tänder. Det viktigaste är att vara tydlig i sina gränser och att bygga upp ett gott förtroende.

Från Canis 1/07

 

12 aug 2014