Alternativa beteenden

Vi kräver mycket av våra hundar

De sociala kraven på en hund är många. Man vill ha en väluppfostrad hund som inte hoppar, inte skäller, inte tigger, inte morrar, osv. Är man sedan lite intresserad av att träna och tävla sin hund tillkommer ännu mer: inte nosa i marken under det fria följet, inte tugga på apporten, inte missa kontaktfälten...listan kan göras hur lång som helst på vad vi inte vill att hunden ska göra.

Som en engagerad hundägare sätter man igång att träna bort sina problem. Man berättar för hunden allt som den inte får göra i olika situationer. Man kanske till och med arrangerar situationer för att kunna, med kraft, förklara för hunden att SÅ GÖR MAN INTE! Och visst förstår hunden, efter ett tag.

Problemen med denna typen av träning är flera:

  1. Hunden tycker att träning är pest. Eftersom det är så många lockande saker som den absolut inte får göra blir den ofta passiv eller frustrerad.
  2. Hundägaren tycker att träning är pest. Visst blir det bättre, men det går så sakta...Dessutom är det jobbigt att alltid, alltid behöva “vara före” hunden och korrigera.
  3. Man har inte ändrat på hundens vilja att göra “det förbjudna”, man har bara lärt den att det beteendet får otrevliga konsekvenser. Hunden märker snabbt när man inte har möjlighet att bestraffa, t ex på tävlingsbanan, och man löper stor risk att problembeteendet faktiskt befästs i dessa situationer. Hunden “passar på” när den vet att inget straff kommer att följa.

Förstärk det beteende du vill ha

Låt oss prova ett annat synsätt. Man vill fortfarande ha en väluppfostrad hund. En hund som är tyst och lugn när vännerna kommer på besök, ligger i korgen och väntar på att få slicka en tallrik efter middagen, går lugnt vid mattes sida när man passerar en främmande hund, osv.  Man vill fortfarande tävla, med en hund som håller ögonkontakt i det fria följet, griper och bär apporten precis bakom hörntänderna, alltid sätter två tassar på kontaktfälten...listan kan göras lika lång, men den här gången ligger fokus på vad man vill att hunden ska göra.

För oss kan det tyckas att det är sak samma, men för hunden är skillnaden enorm.

Om man istället för att lära hunden vad den inte får göra börjar lära hunden  ett alternativt beteende,  får man en helt annan typ av träning:

  1. Hunden tycker att träning är roligt. Nu får den ju beröm för att den gör rätt, den känner sig lyckad och självförtroendet växer.
  2. Hundägaren tycker att träning är roligt. Man jobbar med sin hund istället för mot den, vilket ger snabbare framsteg och en glad hund. Man blir ett team!
  3. Eftersom man ändrar på den grundläggande viljan att utföra beteendet blir också tävlingen lättare: nu jobbar man ju mot samma mål och vill samma sak.

Aggressiva Popsy

Som exempel kan vi ta min sjuåriga Jack Russel terriertik Popsy.

Popsy har alltid varit en skarp hund, och ju äldre hon blev ju grinigare blev hon.  Jag hade hela hennes liv berättat för henne att hon skulle ge sjutton i att morra på andra hundar för då blir matte arg, och livet blir otrevligt. När hon så drabbades av diskbråck bestämde hon sig för att alla andra hundar måste dö, eller i alla fall flytta sig riktigt långt bort, och situationen blev ohållbar.

När jag tittar på mitt agerande i efterhand kan jag förstå att hon gjorde kopplingen främmande hundar = otrevligt, det var ju precis vad jag hade lärt henne! Så fort hon såg en hund visste hon att jag skulle bli arg, alltså måste hon morra åt hunden för att den skulle flytta sig. Och ju argare jag blev, ju viktigare var det att hunden försvann, alltså måste hon morra högre...och i förlängningen göra desperata överraskningsattacker.

Varför fortsatte jag att skälla på henne när det inte gav önskad effekt? Jag visste inte vad jag skulle göra istället. Varför fortsatte hon morra när det inte gav önskad effekt? Hon visste inte heller vad hon skulle göra istället...Vi behövde båda två lära oss att ändra våra beteenden.

Jag bestämde mig för att börja träna in ett alternativt beteende med hjälp av positiv förstärkning. Popsy hade två huvudproblem: dels när hon såg en främmande hund under promenaden och dels (framför allt) när hon var passiv vid min sida och en annan hund kom nära. Vi delade alltså upp träningen i två delar.  

Vi började ta promenader i hundtäta områden. Så fort hon tittade på en annan hund gav jag henne en bit köttbulle (mycket åtråvärt). Vi började på långt avstånd och tränade successivt närmare och närmare. Efter ett tag märkte jag att så fort hon fick syn på en hund tittade hon automatiskt på mig för att få sitt godis, och höll sedan kontakten hela vägen förbi.

Parallellt med detta lärde jag henne, i lugn hemmiljö, att ligga på min jacka. Vi lade till störning och befäste att jackan var den mest underbara plats som fanns. Nu kunde jag börja träna med andra hundar som fick passera närmare och närmare.

Efter fyra månader var problembeteendet, som hade vuxit under sju års tid, nästan helt borta. Genom att lära henne ett alternativt beteende (att titta på mig, att ligga på jackan) som var oförenligt med att attackera andra hundar hade jag lyckats få bort själva viljan att göra just detta.
 

Att komma igång

Hur gör man då, rent praktiskt?
Först måste man inse att hundar är egoistiska, ekonomiska varelser: de upprepar det som lönar sig.

Steg ett i att förändra ett problembeteende är alltså att komma på vad hunden vinner på sitt beteende. En hoppande hund kan vilja visa sin kärlek genom att komma nära ansiktet, eller så vill den skrämmas och har lärt sig att folk backar om den hoppar, eller så tycker den helt enkelt att det är roligt att studsa på bakbenen. Denna förstärkning måste, så mycket som möjligt, upphöra.

Steg två är att fundera ut ett alternativt beteende som inte går att utföra samtidigt som problembeteendet. En hund som ligger på en filt i hallen kan inte samtidigt hoppa på gästerna.

Steg tre är att planera sin träning. Hunden måste lära sig att villkoren har ändrats. “Innan lönade det sig att hoppa på folk för då fick man slicka dem i ansiktet, men allt som händer nu är att personen vänder sig om och inte vill hälsa alls. Däremot, om man ligger på sin filt och väntar så kommer personen fram till en och sätter sig ner och kelar en stund, plus att man får beröm och en godbit av matte.”

Om beteendet är väldigt befäst och/eller format under lång tid, kan det vara en bra idé att till en början inte utsätta hunden för problemsituationen alls. Vill du lära hunden att ligga på en filt när det kommer gäster är risken för “återfall” mycket mindre om hunden inte utsätts för gäster förren den benhårt har lärt sig att älska sin filt. Hundar är vanedjur, vanan att ligga på filten bör vara starkare i hundens minne än vanan att hoppa på folk innan du tränar vidare. Kom ihåg, hunden lär sig på att lyckas!

Steg fyra är det viktigaste av allt: börja träna! Du kan fundera och planera tills korna kommer hem, om du inte omsätter dina teorier i praktik kan du inte ändra din hunds beteende. Underskatta inte heller vikten av att träna dig själv. Programmera dig i förhand på hur du ska agera i olika situationer. Ju fler situationer du har tänkt igenom, ju mindre är risken att du faller tillbaka i gamla hjulspår för att du blir överraskad eller är oförberedd.

Jag vet att det finns tränare som når goda resultat med bestraffningsmetoder, och har lyckliga, harmoniska hundar. Visst är det så att olika metoder passar olika tränare, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur mycket bättre resultat dessa tränare hade fått genom att tänka om.

Denna artikeln handlar om hundträning, men principerna är desamma vare sig det handlar om hundar, hästar, katter, barn eller äkta makar. Lycka till!

Referenslitteratur:

Skjut inte hunden! - Karen Pryor
Träna med glädje - Maria Andersson och Berit Berggren
Lyckliga lydiga hundar - Anders Hallgren

Från Canis 6/06

12 aug 2014