Klippa klorna - Från trauma till träning

Alla hundar har klor, och alla klor växer och behöver trimmas på något sätt. Många hundägare har inga som helst problem med kloklippning, utan har goda rutiner och en avslappnad hund. Andra är nöjda med att låta veterinären klippa klorna. Denna artikeln är inte skriven för er.

Om man däremot känner att kloklippning är lika trevligt som ett besök hos tandläkaren, för både hund och ägare, så hoppas jag att mina erfarenheter kan vara till hjälp.

Förebygg

Genom att omgående vänja valpen vid att man kan röra vid tassar och tår, och att det betyder godis om man håller tassen stilla, så är mycket vunnet. Det är mycket lättare att skapa trevliga associationer till något okänt än till något som redan fått en otrevlig betydelse. En god vana är att varje gång innan valpen ska få mat (förutsatt att den gillar sin mat, annars kan man välja en bit kycklig eller liknande smaskens) så klipper man EN klo. Det går fort och lätt. Är man konsekvent så lär sig valpen snabbt att kloklippning leder till något trevligt, och eftersom man tränar en ministund varje dag så är risken för stress och obehag minimerad hos både valp och ägare.

Passa på att göra mysstunden i soffan till en träningsstund, genom att träna tasshantering när hunden redan är lugn och avslappnad får du en hund som faktiskt BLIR avslappnad av just tasshantering. Inte dumt!

Tänk på hur du lyfter tassen. Många hundar tycker att det är bekvämare att vika tassen bakåt än att sträcka ut framåt, och det blir dessutom lättare att se undersidan av klon.

Se över dina verktyg. En bra klotång är tillräckligt stor och vass för att enkelt klippa även en kraftig klo. Det finns också en typ av klotång som ser ut som en nagelklippare för människor, vissa hundar upplever att den är mer behaglig. Är du rädd att klippa för långt så investera i en grov nagelfil, och fila sista biten. Klon är lagom klippt när du ser en vit prick i mitten av klippytan.

Om du råkar klippa i pulpan så är det inte hela världen. Belöna extra bra, visa hur glad du blev (även om blodet gör dig svimfärdig), och TRÖSTA INTE! Att trösta hunden förstärker känslan av obehag hos hunden.

Trauma

För mig hade kloklippning blivit något jag drog mig för i det längsta. Dåliga erfarenheter med klipp i pulpan och obefintlig träning hade gjort båda mina hundar rädda för klotången, och det krävdes två personer: en för att hålla och en för att klippa. Gnäll, nafs och tassryck (från hundarnas sida) ingick, vi försökte vara lugna men bestämda och klara av det så snabbt som möjligt. Länge accepterade jag detta som något normalt, något som helt enkelt skulle genomlidas varannan vecka.

Så läste jag en artikel om hur man tog blodprov på delfiner på Sea-World. Delfinen hoppar på signal upp i en “hängmatta” ovanför bassängen, ligger stilla och håller andan tills man har stuckit in en nål och tagit blodprovet, och väntar snällt på klartecken för att hoppa ner igen. Otroligt! Nog skulle det gå att träna mina hundar att gilla att klippa klor, eller i alla fall acceptera det utan protester!

Ombetingning

Det första jag gjorde var att ombetinga klotången. Istället för att betyda “dags för obehag” ville jag att den skulle vara en signal för “lekstund med fantastisk belöning på gång!”. Mina hundar är tokiga i burkmat (kladdig, illaluktande för min näsa, de får det nästan aldrig), så det blev min super-förstärkare. Under några dagar bytte jag ut deras ena mål mot burkmat. Jag tog klotången i handen, tog fram maten, la klotången på golvet, satte maten bredvid. Inga krav, bara klotång och mat.

När man jobbar med klassisk betingning skapar man en association mellan två händelser, i detta fallet “klotång tas fram” och “fantastisk mat serveras”. I fallet med klotången hade mina hundar redan en association (klotång=obehag) som jag ville ändra på, därför kallas det ombetingning.

Viktigt att tänka på:

  1. Jobba med RIKTIGT bra förstärkare. Känslan för förstärkaren är den som sprider sig bakåt till händelsen innan. Tycker hunden “yippie, burkmat” så blir det snart “yippie, klotång, burkmat på väg!”. Tycker den “jaha, frolic”, så blir det inte mer än “jaha, klotång, frolic på väg, är det värt besväret?”.
  2. Timingen är oerhört viktig. FÖRST klotång SEDAN mat. Om de presenteras samtidigt sker ingen betingning. Presenteras de omvänt får du en omvänd betingning: “Åh nej, burkmat, snart kommer klotången!”.
  3. Konsekvens, konsekvens, konsekvens. Under en betingning måste klotången ALLTID betyda burkmat, och burkmaten kommer inte om inte klotången är närvarande. Klotången leder till burkmat och är den ENDA vägen till burkmat, det är så världen fungerar. Vi jobbar inte med beteenden, vi jobbar med att minska hundens känsla av stress och obehag och ersätta den med en känsla av förväntan och glädje.

Habituering: hålla tassen

Samtidigt började jag gradvis vänja mina hundar vid att sitta still när jag höll i tassarna och tårna.

Mina hundar tyckte till att börja med att den högsta lyckan var när jag släppte tassen, så det var min förstärkare. Jag bad om “tass” (inlärt sedan innan), gav en godis för att de räckte fram den, höll i tassen en halv sekund, klickade och släppte INNAN hunden hunnit dra i tassen. Efter några upprepningar ökade jag tiden, följde med när de försökte dra åt sig tassen men släppte inte, klickade och släppte när tassen var still. De förstod snabbt enda att sättet att få loss tassen var att hålla stilla, och jag kunde börja “värdeladda” att hålla tassen i min hand genom att mata med godis. Snart hade “släppa tassen” förlorat sitt värde som förstärkare, de ville inte längre komma loss. Vi började använda en externbelöning istället som var utlagd på golvet, så slapp jag ha en hand upptagen med godis.

Habituering handlar om att gradvis vänja hunden vid något som den tycker är obehagligt genom att koppla ihop det med något trevligt. Det är nära besläktat med klassisk betingning, i båda fallen vill vi ändra hundens känslor, och man utför dem ofta parallellt. Den största skillnaden är att man i habitueringen fokuserar på beteenden, vi ger hunden ett val (gå eller stanna, ge tassen och få godis eller låta bli och vara utan), och ser till att obehaget är så litet att det lönar sig mer för hunden att göra det vi önskar.

Viktigt att tänka på:

  1. Den punkt där obehaget blir så stort att hunden väljer bort att göra det vi vill (eller gör något oönskat istället) kallas för tröskelvärdet. Med träning gör vi hundens “reaktionströskel” högre och högre, retningen behöver vara starkare och starkare innan hunden reagerar. Det är viktigt att habituering sker UNDER tröskelvärdet, så att man får många bra beteenden att förstärka.
  2. Motsatsen till habituering kallas för sensitivering, och gör alltså hunden känsligare och känsligare för retningar. Det är en fin gräns mellan habituering och sensitivering! Var hela tiden uppmärksam på din hund, så att träningen ger önskat resultat.

Klotångsleken

Mina hundar var nu inte längre rädda för klotången, utan såg den som en källa till mat. Ombetingningen av klotången var avklarad och vi gick vidare till targetträning.

Först nostarget (mina hundar tycker att det är lättare än tasstarget), sedan tasstarget på golvet, sedan tasstarget sittande framför mig, och till slut tasstarget mot klotången när jag höll den i handen.

Targetövningen la jag in för att ge en ny inramning till kloklippningen. Genom att lära mina hundar att själva sätta tassen mot klotången fick de kontroll över situationen och såg det som en rolig lek. När de såg mig med klotången i handen blev reaktionen (om jag får gissa) “Oj, klotångsleken! Jag ÄLSKAR den leken!”.

Även här jobbade vi med externbelöning, deras älskade burkmat som jag delade ut med sked.

Betingning av ljudet

En viktig del var kvar: jag ville att ljudet av en klo som klipps skulle ge samma association som klicket från klickern. Eftersom inte klotången var farlig längre gick det snabbt. Jag använde en tunn kvist som jag klippte i, ljudet var tillräckligt likt en klo för att ge önskad effekt.

Jag la ihop betingningen av ljudet med “klotångsleken”, och med att jag höll i tassen.

Klara, färdiga, klipp!

På min lilla hund gick allt detta på en vecka. Jag bytte plats som jag klipper klorna på till köksbänken, och numera kommer hon springande när jag öppnar lådan och tar fram klotången. Jag har hennes burkmat utlagd (hon får titta men inte röra), och hon föredrar oftast att vara stående. De första gångerna fick hon en sked mat efter varje klo, nu tar vi en hel tass innan belöning. Hon står absolut blick stilla (förutom svansen, som viftar när hon hör klon klippas).

Min stora hund är en känsligare själ. Hon gömmer sig inte längre, utan kommer försiktigt när jag kallar. Vi har hittat en position för framtassarna där hon sitter på golvet och jag sitter bakom henne (Eva Bodfälts “ryggsäcken”), som verkar ge henne trygghet. Hennes svans är inte längre tryckt, hon gnäller inte, rycker inte i tassarna, och hon försöker inte gå ifrån mig. Burkmaten står på golvet framför oss, hon får en sked efter varje klo (med tassen kvar i min hand). Baktassarna tycker hon ofta är bekvämare om hon ligger ner på sidan och jag låter henne välja position. Efter varje gång leker vi “klotångsleken”, och för varje gång vi klipper klorna blir hon lite tryggare och lite säkrare och lite gladare.

Ibland går det fort att ändra på dålig träning och obehagliga erfarenheter, ibland går det sakta, men det viktiga är: DET GÅR!

12 aug 2014