Koppelaggression

De flesta av oss har träffat på koppelaggression i någon form. Ibland när man är ute med sin lugna, ofarliga hund och plötsligt träffar en hund i koppel som ser ut som att den vill slita ens egen älskling i stycken. Ibland upptäcker man att det är just ens egna lugna, ofarliga älskling som förvandlas till ett rasande monster vid åsynen av en främmande hund. Det är inte trevligt! Det är skrämmande med en aggressiv hund som man inte känner, och det är ofta dessutom lite pinsamt när ens egen hund visar samma tendenser. Vår naturliga reaktion blir att rycka till i kopplet och ryta åt hunden, som blir än mer uppjagad. Hundens aggressiva beteende eskalerar, och till slut så väljer man att enbart gå ut på promenad mitt i natten, ängsligt spanande efter hundar till höger och vänster. Att ha hund är inte längre roligt, hur kunde ens söta valp förvandlas till det här odjuret? I värsta fall är det avlivning nästa...

Så mycket oro, stress och negativa känslor för både hund och ägare, och så onödigt! För det finns effektiv träning...

Vad beror koppelaggression på, och varför är det så vanligt?

Koppelaggression är, precis som det låter, aggression som hunden endast uppvisar när den är kopplad. Oftast är samma hund betydligt lugnare, och ibland tom lekfull, mot främmande hundar när den är lös. Man kan spåra en viss osäkerhet, men aggression? Sällsynt.

En unghund som ser en främmande hund blir oftast glad och lite osäker. Den naturliga reaktionen hade varit att springa fram och hälsa, kanske visa undergivenhet, kanske leka lite, och sedan hade saken varit utagerad. När den kopplad försöker följa sin impuls så tar kopplet emot. Detta ger flera problem: hundens naturliga utlopp för den uppsamlade energin, hälsningen, hämmas, och detta ger upphov till stress och frustration. Om hunden inte är väl koppeltränad så kommer den att börja dra i kopplet för att komma fram till den andra hunden, vilket ger ett spänt och "upprest" kroppsspråk. I värsta fall uppfattar den främmande hunden detta som hotfullt, och svarar med att bli hotfull i sin tur. Stressen ökar, och hunden börjar ofta skälla eller yla. En riktigt negativ spiral har satts i rörelse!

Som hundägare blir man ofta obehagligt överraskad första gången detta händer. Man reagerar instinktivt med att dra åt sig kopplet och ryta till "men vad gör du!", och snabbt gå vidare. När nästa hund kommer inom synhåll stelnar man till och kortar upp kopplet för att vara förberedd. Vad man signalerar till hunden är "pass på! Fara på gång!". Detta är ett vanligt och effektivt sätt att träna hunden att göra värre och värre utfall.

En fast beteendekedja

Beteende följer känsla (du stelnar till om du blir rädd), och känsla följer beteende (din kropp blir på alerten om du stelnar till, även om där inte finns någon anledning). När hunden ett antal gånger har gått upp i stress och gjort utfall, kan man likna beteendet vid en panikångestattack. Åsynen av den främmande hunden har blivit en signal som automatiskt får hundens adrenalin att öka, stressnivån att gå upp, och utfallet blir en följd av detta.

Vad vi har fått är en fast beteendekedja. Varje länk följer automatiskt på nästa, och hunden är oförmögen att bryta kedjan. Hunden väljer alltså inte längre hur den ska agera, den kan inte styra sitt eget beteende.

Reflex eller operant?

Klassisk betingning kallas det när ett tidigare neutralt stimuli (hund) utlöser ett visst beteende (stress, aggression) efter att de två har blivit sammankopplade flera gånger. Andra exempel är t ex om det vattnas i munnen när man tänker på citroner, eller om man blir glad varje gång man hör en speciell sång. Klassiskt betingade beteenden är oberoende av beteendets konsekvenser (även om någon erbjuder dig 1000 kronor om det inte vattnas i din mun, så kan du inte stänga av dina spottkörtlar). Detta kallas också reflexbeteenden.

Operanta beteenden är när ett visst stimuli (kommandot "sitt") ger dig en valmöjlighet (sätt dig eller låt bli) och ditt val bygger på beteendets följder (få 1000 kronor om du sätter dig). Detta är vad en klickertränare jobbar med mestadels.

En fast beteendekedja ligger i gråzonen mellan klassisk betingning och operant beteende. Visst är det så att själva beteendena att dra i kopplet, att skälla är operanta, men stressen och frustrationen och den ökade adrenalinnivån som följer på åsynen av den främmande hunden är reflexmässiga. Och beteende följer känsla...

Fundera och planera

Eftersom allvarlig koppelaggression är ett beteende som hunden inte själv styr över, så är det ofta effektivast att börja med klassisk motbetingning.

Man ändrar helt enkelt hundens förväntan vid åsynen av en annan hund. Istället för att förvänta sig stress, adrenalin och aggression, ska den förvänta sig godis och lugn.

Mat är en av de starkaste primära (medfödda) förstärkarna och det är dessutom i sig lugnande att äta, så i detta läget är godis att föredra framför lek. Välj något som din hund VERKLIGEN uppskattar (leverpastej på tub, skinkost, blodpudding, fiskbullar). Använd just detta godiset enbart vid denna typen av träning, och alltid vid denna typen av träning, för bästa effekt.

Studera din hund noga vid nästa hundmöte. Hur ser beteendekedjan ut? Vad är det allra första din hund gör? Oftast är det första tecknet att hunden stelnar till något och fixerar blicken.

På vilket avstånd från den andra hunden reagerar din hund? Klarar den 20 meter, 50 meter, eller är det 200 meter som gäller?

Behöver du någon typ av extra utrustning för att kunna bekvämt hantera din hund? Ofta behövs en halti eller gentle leader för att du ska känna dig säker, ibland t o m en munkorg. Huruvida du känner att du har kontroll över hunden eller inte kommer att avspeglas i ditt kroppsspråk. Är du lugn så har du lättare att få din hund att känna på samma sätt. Observera att din hund måste tränas att ha haltin på sig innan du börjar träna med andra hundar.

Träna också utan hund på att hålla i koppel och godis (och senare klicker) på ett sätt som fungerar. Personligen håller jag koppel och klicker i vänster hand och godis i höger, men det är en smaksak.

Aggressionsträning bör så mycket som möjligt vara väl planerad och kontrollerad. Ju mer tid du lägger på att planera ditt träningspass så att din hund får maximal möjlighet att lyckas, ju snabbare får du resultat. Detta innebär också att du bör tänka igenom hur du ska agera i olika vardagssituationer som kan dyka upp: om en lös hund springer mot er, om en främmande hund stiger på bussen, osv. Om du är förberedd på alla eventualiteter så slipper du obehagliga överraskningar.

För att bryta stresskedjan är det bäst att inte ha några oplanerade hundmöten alls på ett tag, på så sätt riskerar man inte att sätta hunden i en situation som den inte kan hantera.

Träna klassisk motbetingning

Nu börjar den roliga biten! Du är väl förberedd att börja träna din hund.

De första passen jobbar du enbart med att få hunden att göra kopplingen "se hund = äta godis". Gör så här:

Engagera en träningskompis som har en lugn hund. Eftersom du har studerat din egen hund så vet du vilket avstånd som fungerar. Rör dig mot din kompis och dennes hund. Titta på din hund, inte på din kompis. Ögonblicket som din hund visar att den har observerat den andra hunden mosar du in godis i munnen på den. Det ska vara som rena himmelriket för din hund, den ska knappt kunna förstå att det är sant! Direkt när din hund har svalt godiset avlägsnar antingen du eller din kompis sig. Det hela tar ca två minuter...

Ge din hund en kort paus att fundera lite över vad som just hände. Gör om övningen några gånger till, men håll inte på längre än tio - femton minuter. Detta är tröttande för din hund!

Hur snabbt man kan avancera med träningen växlar (naturligtvis) från hund till hund. Du kan göra träningen svårare på flera sätt:

Minska avståndet, först genom att du rör dig mot din kompis, sedan genom att din kompis kommer mot dig.

Låt din hund exponeras för den andra hunden under längre tid.

Låt den andra hunden röra sig snabbare, eller skälla, eller leka med din kompis.

Byt träningskompis och träningshund.

Förr eller senare kommer du i ett läge där du har gjort det alltför svårt för din hund (om du inte är väldigt skicklig), och den gamla beteendekedjan sätter igång. Här är det viktigt att du matar i alla fall, oavsett vad din hund gör!

För många klickertränare känns det fel att ge hunden godis även om den skäller och lever rövare, det känns som att man förstärker fel beteende. Då gäller det att komma ihåg att i detta stadiet av träningen tränar vi inte viljestyrda beteenden, utan vi ändrar hundens känslor och på så vis avtar de ångestrelaterade beteendena av sig självt. Naturligtvis är det ultimata att vi är så skickliga på att läsa hunden att den aldrig hinner påbörja sin aggressionskedja överhuvudtaget.

Träna operant

Efter ett antal lyckade träningar kommer du att märka en skillnad hos din hund. Den kommer att bli lugnare och mer fokuserad på dig. Även om den fortfarande skäller så låter den annorlunda, och kroppsspråket är mer avslappnat. Den har helt enkelt återfått kontrollen över sitt eget beteende. Testa den genom att dröja lite med godiset efter att din hund har sett den andra hunden, och se vad din hund gör. Tittar den på dig och väntar på sitt godis? Utmärkt!

Nu är det dags att plocka fram klickern igen.

Bestäm dig för hur du vill att din hund ska agera när den ser en annan hund. Ska den "skvallra" eller räcker det att den är tyst och lugn? Vill du ge den en uppgift, som att bära något i munnen, gå med nosen mot din hand, eller vill ni rent av backa förbi? Det kan ge extra trygghet för din hund att veta att den ska göra något specifikt varje gång den ser en annan hund. Själv föredrar jag att mina hundar skvallrar och går fot med ögonkontakt tills jag ger ett upplösande kommando. Vi kan mycket väl dessutom lägga in ett sitt eller ett par vändningar för att göra det lite roligare.

Ha målet i sikte när du gör upp din kriterieplan, som ska vara lång och väl uppdelad i små babysteg. Träna ofta, i korta pass, koncentrerad på din hund. Om du tränar något som din hund tycker är svårare håller du frekvensen hög (ibland 30 klick / minut), tränar ni något lättare så kan du sänka frekvensen och be din hund prestera mer för varje klick.

Ut i "verkligheten"

När du känner dig säker i kontrollerade träningssituationer är det dags att ge sig ut i vardagen. För varje ny situation kan du återgå till ren klassisk betingning ett par gånger för att "känna av" din hund.

Prova att sätta dig på en parkbänk där många rastar sina hundar. Varje gång en hund kommer inom synhåll börjar du mata, hela tiden hunden är inom synhåll (små, små bitar), oavsett hur din hund beter sig. När den försvinner blir du passiv och tråkig. Låt dig inte lockas att träna eller leka mellan hundarna, hela vitsen är att allt som är trevligt enbart inträffar när en hund är inom synhåll. Håll på max trettio minuter, beroende på hur stressad din hund blir. När din hund börjar tigga godis så fort en annan hund närmar sig kan du ta fram klickern och börjar shejpa ditt målbeteende (om du har lagt ner mycket tid på den kontrollerade träningen med träningskompis går det fort).

Andra övningar är att "förfölja" främmande hundar på lagom avstånd, gå förbi flera gånger på andra sidan gatan, eller träna på hundar som är innanför staket. Folk kanske tittar lite konstigt på dig, men det kan man leva med...

Jag tränar gärna på brukshundklubbens parkeringsplats när folk kommer för att gå kurs, många hundar på en gång och jag kan välja vilket avstånd jag vill.

Tänk på att visa hänsyn. Träna inte mot någon som verkar bli illa till mods, fråga så ofta som möjligt om det är OK och berätta vad du håller på med, och "terrorisera" inte hundar i trädgårdar alltför länge.

Utvärdera

Detta är en ovärderlig del av träningen. För någon typ av träningslogg så att du kan utvärdera eventuella orsaker om det går snett. Var du för nära? Höll du på för länge? Var dina krav för höga? Var där ett nytt kriterie som du inte hade räknat med (mörker, främmande person, dåligt väder)? Med loggen kan du också se era framsteg på ett tydligt sätt, det hjälper när du och hunden någon gång har haft ett dåligt pass.

Ibland tar det lång tid att ändra ett beteende. Fasta beteendekedjor sitter djupt, och kommer gärna tillbaka när man blir osäker eller stressad. Det gäller inte bara våra hundar, utan vi måste jobba även med våra egna kedjor..

20 mar 2017